Hösten 2005 vävde jag tillsammans med Anne Robertsson och Karin Wallmander ett bårtäcke till Töcksmarks kyrka. Bårtäcket är vävt på Annes tre meter breda vävstol.

Seden att använda bårtäcke härrör från medeltiden. Det var inte vanligt bland den fattiga befolkningen att lägga den döde i en kista. Den döde lades ofta på en bred bräda eller en speciell bärbår. Bårtäcket, som utgjordes av en stor duk, ett överkast eller en matta, lades över den döda kroppen på dess sista färd från hemmet till kyrkogården. När befolkningen fick det bättre ekonomiskt blev det mer och mer vanligt att använda kistor. Traditionen med bårtäcke försvann då bland den fattiga befolkningen men levde kvar längre bland adeln. Adeln hade mycket fina och påkostade bårtäcken med vapensköldar och andra symboler såväl religiösa som världsliga. Fram till vår tid har traditionen att använda bårtäcke levt kvar hos kungafamiljer, regeringschefer och militärer. Bårtäcket utgörs då av nationens fana.

En avgörande anledning till att denna mycket gamla tradition återupplivats är en kyrklig textilutställning på Historiska museet i Stockholm i mitten av 1980-talet. Till denna utställning vävdes några bårtäcke upp i modern design.

Efter hand har många kyrkor investerat i bårtäcken som församlingsmedlemmarna får låna. Det ger dödsboet en möjlighet att spara in på begravningskostnaden, då man kan välja en enklare kista och avstå från blomsteruppsatsen på kistan. Men framför allt är det vackert och rofullt.